I korta ordalag:
Historien förtäljer att, 1990-03-21 inkom förfrågan (fastighetsförvaltaren) om rivning av fastigheten Repslagarbanan, 1990-04-27 konstaterar Kommundelsnämnden vid besök hos Carlmarks AB att Repslagarbanan har ett stort industrikulturellt värde. 1990-05-16 Kommundelsnämndens Arbetsutskott beslutade att undersöka möjligheterna att bevara Repslagarbanan.
Snabba beslut krävdes
Marie-Odenbring-Widmark
Marie Odenbring på Älvsborgs Länsmuseum skriver 1990-05-21 och rekommenderade Bygg-miljönämnden och kommunen i lämpligheten att bevara repslagarbanan och dess hantverk för eftervärlden med citatet:
”Älvängen representerar det typiska svenska samhället som vuxit upp kring en eller ett par dominerande industrier. Carlmarks utgör därmed en viktig länk i Älvängens historia och med sin över 300 meter långa repslagarbana utgör industrin ett landmärke i samhället. Carlmarks repslagarbana har ett mycket stort kulturhistoriskt värde såsom varande en av de sista som finns kvar i oförändrat skick. Länsmuseet bedömer att anläggningen har ett sådant värde, att den är av byggnadsminnesklass, varför ett bevarande är av mycket angeläget”
Hugo Wallberg
1990-11-07 Bygg och miljönämnden beslutade att samråda med Länsantikvarien, företagarföreningen och representanter för Kommunstyrelsen om det redovisade bevarandeförslag som framkommit strax tidigare.
1991-12-12 beslutade Kommunstyrelsens Arbetsutskott, under förutsättning att medel utgår från statliga organ, Länsantikvarien, statens Kulturråd, Landstingets kulturnämnd, Länsmuseet och Kommunen skjuter till medel för att kunna fortsätta arbetet.Sedan genom olika instanser i både län och kommun osv. resulterade slutligen i att Fritidsintendenten Anders Helsing 1993-05-02 omtalade att Länsmuseet och Älvängenborna visat ett mycket stort intresse för den dokumentationen som utförts och framför allt möjligheterna till bevara Repslagarbanan.
Likvida medel från kommunen för projekt utfärdades och Kurt Flodin och Rolf Carlsson projektanställdes till att göra en arbetsprojektering för att undersöka om och hur det gick att renovera den gamla repslagarbanan, bevara den för framtiden och samtidigt rädda ett fint gammalt hantverk till eftervärlden. Projekteringen blev klar i december 1993 och alla parter, allt i från kommun, länsstyrelser, osv. godkände den färdiga planerade planen. Likvida medel löstes och man började renoveringen utav banan 1994. Samma år anställdes Gunnel Wahlström som ekonomi och kontorsansvarig.
Rolf, Gunnel och Kurt
Skyddsrummet som blev museum
Som i dag är själva museet blev naturligtvis en liten stötesten, anpassning med fönster och dörrar, en helt annorlunda inredning där man knopade ihop väg, vatten, järnväg och hantverk under ett tak, berodde på en bra byggledare Rune Börjesson och c:a 35–40 olika arbetare (inkl alla nämnda/onämnda människor) av olika slag som gjorde grunden till vad som är i dag Repslagarmuseet i Älvängen.
Ett levande museum, där man förutom kunskapen som förmedlas också får se och höra de gamla remdrivna maskinerna arbeta, att ta i och känna på fibrer, garn, rep, trossar, kablar och andra tågvirkesprodukter samt att känna lukten av trätjära och naturfibrer.
Åren 1995–1998 kom ytterligare medarbetare in i bilden, hösten -95 kom Börje Johansson in i bilden och jobbade med data och arkiveringen, -96 blev Bernt Larsson blev deltidsprojektsansvarig för banan, -98 kom Lotta Berglöw från Gårdstens kultur och tog över den verksamheten på museet, -98 kom Carina Fors och blev chef för den öppna souvenir verkstaden.
Källor:
Marie Odenbring, Hugo Wallberg, Kurt Flodin, Gunnel Wahlström, Börje Johansson, Bernt Larsson Lotta Berglöw, Carina Fors. Samt utdrag från div. styrelseprotokoll. Tack till alla som bidragit till dessa rader.
