De första repen tillverkades helt för hand, kanske användes ett par pinnar eller enklare träredskap vid arbetet. Ganska snart användes en viktförsedd pinne för att spinna garnet. Sländan hade konstruerats. Flera tusen år senare, började sländorna att vändas runt av ett handdrivet, så småningom vevförsett hjul och därmed var storrocken uppfunnen. Om fler sländor (drifter) drevs av samma hjul kallades detta för kabelgarnshjul eller kronhjul (drifterna satt i en halvcirkelformad krona ovanför hjulet). Spinnrocken i sin nuvarande utformning är känd först på 1500-talet. Ångkraftsdriva spinnmaskiner revolutionerade textilbranschen på 1800-talet och övergången från hantverk till industri hade börjat.
Till att slå samman det kraftiga tågvirke, som segelsjöfarten behövde från 1400-talet, användes järn vevar (vändjärn) vilka monterats i träställningar (kallade beting, betoning på e-et). LÄS ARTIKEL OM REPSLAGNING (och tillverkning egen utrustning). I den främre delen satt betingsbrädan ofta fast i en stolpe eller i marken, medan akterjärnet var monterat i en släde.
För att tillverka ett fullängdsrep, 120 famnar (cirka 220 meter), behövde man spinna ut garn på 300 meter. När dessa tvinnades samman till dukter, krympte de till omkring 260 meter. Vid sammanslagningen av dukterna fortsatte förkortningen, och resultatet blev ett rep på ungefär 220 meter.
För att sammanslagningen skulle bli jämn och kontrollerad använde man ett redskap, en topp eller s.k. skalle. Detta var en träkon med spår för varje dukt. När repet slogs samman, pressade det skallen framför sig. Normalt hölls skallen av repslagaren, men vid kraftiga dimensioner var den monterad på en släde, en toppsläde.
Anders gör rep på gammalt vis
År 1793 erhöll engelsmannen Huddart patent på sin ”utdrivningsmaskin”, den första repslagningsmaskinen hade sett dagens ljus. Utrustningen drevs av hästvandring eller ångkraft som på 1900-talet byttes ut mot elkraft. I och med plastens inträde som basmaterial, kom helt nya maskiner, men fortfarande gör man garner, vilka snos samman i en duktmaskin. Sammanslagningen av dukterna till rep, sker i repslagningsmaskinen med hög hastighet. I de modernaste utrustningarna sker hela tillverkningen, från garn till färdigt rep i en enda maskin. Men repen ser fortfarande oftast ut som på stenåldern, även om det idag finns en del flätade och vävda varianter.
