Beting
Beting (betoning på e:et) är en gammaldags utrustning för tillverkning av tågvirke, känd från 1600-talet och använd än i dag. T.ex. använder vi på Repslagarmuseet ett beting för sammanslagningen av allt grovt tåg till Ostindiefararen Götheborg, som byggdes på varvet Terra Nova på gamla Eriksbergsområdet i Göteborg och seglade till Kina år 2006.
Innan utrustningen presenteras kommer här en kort terminologi över tågvirkets uppbyggnad.
Fibrer
Naturfibrer, mjukfibrer från hampa, lin och jute, hårdfibrer från manilla och sisal, frö- och fruktfibrer från bomull och kokos, animaliska fibrer från får och häst, från några cm till ett par meter långa samt syntetfibrer av olika plastmaterial.
Garn
Hopspunna (tvinnade) fibrer, oftast kring några mm i diameter, ibland är garnen dubbla (dvs. tvinnade ihop två och två).
Dukt
Minst två och upp till mer än hundra garn tvinnade till en sträng.
Lina eller tross
Två eller flera dukter, oftast tre, sammanlagda, slagna till ett rep. Motsatt riktning jämfört med dukterna. Upp t.o.m. 9 mm i diameter kallas lina och från 10 mm kallas tross.
Kabel
När två, tre eller fyra trossar slås samman till en kraftigare enhet så kallas denna för kabel. Alltid sammanslagen i motsatt riktning mot trossen.
KardelDe delar som en kabel består av. Trossen byter alltså namn till kardel när den ingår i en kabel.
Kalv
När en tjock tross eller en kabel slås av fyra eller fler delar, lägger man ofta en utfyllnad i mitten, för att få en jämnare och rundare slutprodukt. Är en dukt eller lina.
Tira
Det spår, ränna, som finns mellan dukterna i en lina eller tross samt mellan kardelerna i en kabel kallas för tira.
Tågvirke
Samlingsnamn för produkter tillverkade av fibrer och garn.
Enkelt beting från sent 1800-tal, helt i trä. Det har förmodligen bundits fast i en dörröppning i t.ex. en lada, vid användning. En av tre vevar saknas. Vevarna är försedda med en s.k. lathund, den främre delen, för att alla vevarna skall kunna manövreras av en eller två personer och i samma takt
En repslagningsutrustning består av följande delar:
1. den främre delen, Betinget, med tre eller fyra vändjärn
2. aktersläden med akterjärn
3. bockar för dukter och färdigt tåg
4. garnstället med garnrullar
5. skallen, toppen, ibland placerad på en släde
På ett kraftigt beting kan man tillverka kablar på upp till 20 cm i diameter. Nedanstående beskrivning av ett beting och slagningstekniken är förenklad, men fullt fungerande.
Närbild på vevar
På bilden ovan syns de viktigaste delarna: t.h. den fasta främre delen och t.v. den rörliga aktersläden samt i mitten en bock och en toppsläde med skallen. Det som saknas är garnstället, där rullarna med färdigt garn placerades och från vilket garnen drog/skars ut.
1). Låt oss först titta närmare på den fasta främre delen, Betinget. Normalt var det en grov ekplanka vågrätt fastsatt vid två stolpar. I betingsbrädan var tre hål borrade (fyra, när 4-slaget tåg skulle tillverkas). 
I varje hål var en smidd vev instucken. I vevarnas framkant fanns ett kilformat platt hål (i längdriktningen) i vilket det satt en kil. Vid tillverkning av ett beting rekommenderas att även göra även den främre delen som en släde. 
Betinget är enklare att använda om vändjärnen sammanfogas med en planka försedd med hål, s.k. lathund, så att alla vevarna kan vridas i samma takt.
Betingen kan variera mycket i storlek, från cirka en halvmeter till tre eller fyra meter. Ibland var det bara en enkel bräda med tre hål, vilken fastsattes mellan ett par träd eller stolpar.
Slädarna bör vara så höga att repslagarna får en bekväm arbetsställning. Vevarna är ofta försedda med en fläns som ligger an mot betings- och akterbrädorna och har i stället för en kil, en bult i ett borrat hål i vevens framkant.
2). Den bakre delen, aktersläden, är oftast byggd som en släde, men ibland är den mycket enklare. Kanske enbart som en bräda med en vev igenom och med en sele så att den kan hängas över axlarna. 
Ibland används en lekare i stället för aktersläden.
När riktigt kraftiga trossar eller kablar tillverkas behöver aktersläden ibland belastas med extra vikter, på emellanåt ett par ton.
Bockar för dukter
3). För att garn, dukter och färdiga linor, trossar och kablar inte skall hamna på golvet eller marken har man bockar utplacerade på var 10:e eller 15:e meter mellan betinget och aktersläden. När rep kortare än 15 – 20 meter slås, behövs oftast inga bockar.
4). Garnet är normalt uppspolat på en rulle, med eller utan en bobin (hylsa) inuti. För att underlätta vid utskärningen (utdragningen) av garnen, så placeras garnrullarna normalt i ett garnställ. Det är praktiskt om stället rymmer flera rullar.
5). Ett redskap som användes vid själva hopslagningen av repet är skallen. Med denna kan man kontrollera jämnheten och i viss mån hårdheten i det färdiga repet. Detta är oftast ett koniskt trästycke med frästa spår (tre eller fyra) jämnt fördelade runt skallen. Ibland, framför allt vid klenare gods, kan en knekt användas i stället för skalle.
Denna kan liknas vid ett pingisrack försett med tre skåror runt om. Skallen har mer än 30 olika namn i svenska dialekter, såsom topp, huvud, bagge, lera, kärring, horn och biskop.
Naturligtvis kan repslagningsutrustningen vara enkel eller mer avancerad. Men oavsett hur redskapen ser ut så sker själva tillverkningen på samma sätt.
Tillverkningen består av följande moment:
1. Utskärning av garn
2. Tvinning av dukter
3. Slagning av rep
4. Eventuellt strykning och polering
5. Sträckning
6. Hopprullning
1) När man har bestämt sig för vilken längd och grovlek repet skall ha och naturligtvis av vilket material det skall tillverkas är det dags att dra ut garnen. Först placeras betinget och aktersläden på ett plant underlag med ett anstånd av det färdiga repets längd plus cirka 30%. Garnen dras samman vid tillverkningen. Tjockleken av ett treslaget rep blir ungefär som två dukter. Gör flera prov (med korta garn) så att du får den dimension som önskas. Drag ut så många garn som behövs och fäst dessa vid ett främre vändjärn och det aktre. Gör likadant för dukt två och tre. Se till att lika många garn används i varje dukt och att alla garn är sträckta.
2) Nu är det dags att tvinna dukterna. Veva vändjärnen i betinget medsols och använd gärna en lathund. Håll garnknipporna ordentligt skilda åt och se till att akterveven hålls stilla! Dukterna skall tvinnas ganska hårt, gör gärna olika prov. Garnens längd minskar och släden åker framåt.
3) Vid hopslagningen används skallen. Sätt den mellan dukterna vid aktersläden och börja veva både akterveven och vändjärnen i samma takt. Vändjärnen vrids fortsatt medsols medan akterjärnet vrids motsols (sett från den vevandes håll). Akterjärnet slår nu ihop repet. För varje varv som repet slås samman går det ur ett varv av tvinnet i dukterna. Det är därför som vändjärnen måste fortsätta att lägga in tvinn i dukterna. I annat fall blir repet lösare och lösare. Var noga med takten! Den som går med skallen känner ett visst tryck framåt, ju tjockare rep desto större tryck. Prova med att hålla emot olika mycket, tills ett ”perfekt” resultat erhålles. Vid fuktig väderlek kan skallen kärva något. När hela repet är klart så är det dags att skära ner det. Innan dess taglas båda ändarna, så att inte repet börjar slås upp! Observera att det blir en bit av dukterna som inte kan slås samman, eftersom vändjärnen sitter en bit från varandra.
4) Det färdiga repet kan strykas med vatten och sedan hängas på tork om man önskar ett rep med finare ytskikt (gäller främst lin och hampa). När det är torrt igen poleras repet på så sätt att ett grövre rep, gärna av hästtagel eller kokos, viras hårt runt repet och dras från ena ändan till den andra. Detta avlägsnar lösa fibrer. Oftast styks eller poleras repen inte.
5) Det färdiga repet sträcks ut genom att några personer drar i repet från varje håll. Var försiktiga så att inte någon tappar taget!
6) Dags att använda repet! Men först ”kvajlas” det upp. Tänk på att hopläggningen bör göras motsatt håll mot slagningen, annars kvajlen lätt vriden, liksom en åtta.
